Tidig morgon o jag e ledig!

Flytt compleded! Gud så skönt.. Vet att jag varenda gång sagt- Aldrig mera flytta! Sa det igen nu, så får vi se hur länge det varar. Känns riktigt bra i dag, skulle ju egentligen ha förberett mig för jobbet nu men snälla kollegan gav mig ledigt, snälla goa Ingerpingla! Hoppas nu bara att hon inte får slita halvt ihjäl sig för har varit mer än fullt upp hela veckan, men så är det nu inom vården, det går upp och det går ner. Människors sista tid i livet ter sig olika, de flesta går hädan lugnt o stilla, andra inte. Det är de där sistnämnda framför allt som gör en själv medveten om att livsgnistan kan hålla en kvar ibland på övertid så att säga.

Nåväl, i förrgår inleddes operation renovering och nu känns det det åtminstone som min falnande livsgnista fått lite nytt bränsle :) Tittar runt omkring mig o ser spacklade väggar o nerrivna tapeter o vet att det ligger nya o väntar. Spännande, fortsättning följer..

Glädje o inbillade fasor- med att blogga.



Föränderlig kvinna- under progress

Under de senaste åren har jag bloggat om det mesta som för stunden har dykt upp, haft ett antal bloggar som allt efter humör har skiftat från dur till moll o sen tillbaka samma väg. Tänkte dela med mig av erfarenheterna på vägen, vännerna som kommenterat snällt inlägg efter inlägg, vännerna som plötsligt bara fanns där av diverse anledningar, kanske berört en liten nerv då o då, andra gånger gått upp i tomma intet för att senare komma tillbaka.

En påsk för några år sedan damp detta lilla kort ner i min inkorg:



Hoppas att du fortsatt blogga!

Detta lilla kort uppmuntrade mig att fortsätta mitt bloggande. Jag hade ingen aning om att Lilla jag faktiskt kunde påverka någon annan att göra detsamma. Jättekul!

Eller när jag fick ett antal läsare att försöka starta om sina datorer med följande bild:

Det var riktigt kul! Hihi..

När jag ville varna för nåt i mitt inlägg brukade jag använda denna lilla figur i början av inlägget vilket resulterade i att det lästes av desto fler;

Olika symboler som visade på vilket humör jag var gjorde läsaren beredd på vad som komma skulle, användbart minsta sagt. Om jag började ett inlägg med följande lilla gubbe

så visste alla o envar att jag var ny vaken..

o förmodligen satt med morgontidningen o kanske snappade något däri som var värt att kommentera i bloggen

.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att var o en har en långt större förmåga inbyggd att kunna påverka andra människor mer än vad vi själva förstår. Att dag efter dag skriva ner både ont o gott som händer oss. Att någonstans lasta av oss tankar o idéer som alla o envar har inom sig, inte vara rädd för reaktioner- för det blir det alltid.

Tänkte visa ett utdrag ur en blogg jag hade för ett par år sedan o hur rädsla för det inbillade kan spela in:

Tonåringar.. 2008-08-12 18:31:38
Ibland blir man lite konfunderad över hur en tonårings hjärna funkar.. Har i flera dagar under hennes lov varit aktuellt för min 16-åring att åka i väg till pojkvännen ett par dar vilket är okej så länge hon hör av sig regelbundet då o då. Härom sist så var hon spårlöst borta o tänkte att det var väl själve f-n, att inte säga till innan hon drar i väg åtminstone?

Timmarna gick o jag förstod ju att hon stuckit i väg till killen men när det sen började bli sent o hon inte hade hört av sig o inte heller svarade i sin mobil, då började jag bli lite orolig. O förbannade alla pojkvänner i världen en stund med.. Inte lätt att vara 16, minns ju själv hur det var o vad jag utsatte min stackars mamma för många gånger. O alla förmaningar om att "vara försiktig" o "använd kondom" o "BLI INTE MED BARN" ekade lite illa i min skalle. Nu litar jag rätt skapligt bra på henne, hon har huvudet med sig de flesta gånger men vis av min egen tonårsperiod så kraxade en o annan korp i bakskallen.

Nästan redo för att åka hem till pojkvännen o rycka henne ur hans famn, smäller det till i ytterdörren o där står hon då med ett saligt leende på läpparna.. Ser såå nöjd ut att all min oro rinner av i ett huj o ersätts med ett irriterat "Har du varit hos X"? "O varför sa du inget INNAN du stack i väg"?

"Men lilla mamsen, jag har inte varit i stan, jag har varit hos X o hälsat på gissa vad jag gjorde.."?

Hon skrattade o det var då jag kände att det luktade om henne.. Häst..?

Aha... ojdå. Hela världen kretsar visst inte om killar. Finns utrymme ännu för annat med.. :-) phu..

Ljuset i tunneln?

Har sett ljuset i tunneln i dag, hittar plötsligt saker som varit spårlöst försvunna ett bra tag. T.ex. mitt våffeljärn.. bl.a. Snart är lådorna tömda o allt har hittat hem, igen. Funderade ett slag på hur många gånger jag flyttat i mitt liv. Blev ett antal. Vet iallafall att jag första gången bara var 14 år och mer eller mindre rymde hemifrån. Var sååå trött på min mammas tjat, gör det, gör det.. Nån som känner igen sig? Kan ärligt säga att jag aldrig ångrat mig men skulle då aldrig ha tillåtit mina egna döttrar att göra detsamma. Har många gånger undrat över HUR besvärlig jag egentligen måste ha varit? HUR påstridig kan en 14-åring vara? MYCKET! Min stackars mamma kan inte ha haft en suck i världen mot mig.

Apropå mammor. Det är ett konstigt fenomen att konstatera, när man var ung var mamma nån som alltid fanns, nån o irritera sig över, nån som ibland var bra att ha. Sen blev jag själv mamma till fyra tjejer o med dem kom ångesten över att inte räcka till för alla och envar. Tankar som vad skulle hända om jag inte fanns? Tror att alla mammor haft eller får dem nångång. Funderade över min egen mamma och hur hon tänkte. Om hon trodde att jag skulle fixa tillvaron själv även utan henne (vilket jag nu inte alltid gjorde) att inga bekymmer skulle ställa till det för mig om hon inte fanns. Under några år tyckte jag till och med att hon var direkt pinsam. Hon kom med goda råd vilka jag förkastade då jag tyckte att henns sätt att se på saker var för enkla och gammelmodiga. Under en tid var jag dessutom rädd att hon skulle påverka mina flickor negativt då hon svor värre än en borstbindare. Jag till och med sa till henne att hon inte fick hälsa på oss om hon inte slutade med det. Hon tog faktiskt till sig det, språket förändrades o mildrades en aning under en period. Sen fick hon sin första stroke o därmed tappade hon förmågan till att tänka innan hon sa något. Allt kom bara rätt ut, minnet blev sämre o en tid höll hon på att driva mig till vansinne när hon kunde ringa fyra gånger om dagen o fråga om vädret..

Faktum är att jag i dag vet, en tillvaro utan en mamma är att hänga tämligen lite löst i tillvaron. Förvisso måste man lära sig mycket för att kunna stå på egna ben men just vetskapen om att det i bakgrunden finns någon som kan hjälpa en att hålla balansen när det gungar, det är ovärderligt att ha, fast det vet man inte alltid medans tid är. Man lever i förvissningen när man är liten att ens föräldrar alltid ska finnas där för en men så är ju nu inte livet funtat. Man lever o dör. Enkelt uttryckt. Och det är när den siste föräldern försvunnit lite som att återuppleva den där första flytten, man hänger lite i luften utan skyddsnät fastän man vill klara sig själv. Nu är det sex månader sen hon plötsligt dog och inget blev sig likt efter det. Från att ha varit ifrån varandra i många år är jag helt plötsligt 14 igen o önskar att jag bott kvar hemma, kanske hade jag fått en annan förståelse och en helt annan inriktning i livet. Vem vet. I dag har jag iallafall hittat mitt våffeljärn, början på slutet i tunneln.

Väx upp!

Har just ögnat igenom en s.k. kändisblogg, Sanna Lundells. Konstaterar att jag är glad att jag inte är hon. Måste vara svårt att vara dotter till en kändis i vissa fall då ett stänk av bitterhet o kaxighet lyser igenom varenda text hon skriver. Inte blir det bättre av att hon är gift med Mikke Persbrandt o kvinnor skriver i sina kommentarer att Sannas man ingår i deras hemliga sexdrömmar. Vem i h-e ska bli glad över det? Hon? Maken? Sanna gör ett försök på ett ställe i nåt inlägg att framhäva sin bror som är konstnär istället, förflytta fokus från henne själv till något i hennes ögon mer intressant att diskutera, men nej, vem bryr sig.

Undrar hur hon tänkte när hon tackade ja till att skriva om sin vardag då allt hon skriver skapar provokation hos den som läser, få en reaktion. Sedan september har antalet som komenterat inläggen minskat succesivt o ch de som fortfarande kommenterar är antingen ute efter hennes man eller Sanna själv. Det finns ett samlingsnamn på alla dessa, vilket kan ni avgöra själva. De enda som tjänar pengar på detta är tidningen som publicerar inläggen,  Sanna själv förlorar stort på flera sätt. En gång Ulf Lundells vilda dotter, nu Mikke Persbrands omogna maka. När får Sanna vara Sanna och inte vara någon hon kanske inte är utan förväntas vara. En rebell på 31 år, trebarns mamma som skriver inlägg som folk förväntas läsa..

Den nyfikne kan kolla här:
Sannas blogg

I morgon..

...är det julafton o jag jobbar till 12. Sen ska vi känna på julefriden.. I dag har skinkan grilljerats o tunnbrödet står på tur att börja skickas in i ugnen. Köttbullarna ska trillas senare o i kväll hoppas jag att få se min kära kollega Ingerpinglan på förjul, skinkan ska invigas o gröten som tomten fick förr, den käkar vi upp i kväll :) Resten får bli ris a la malta i morgon. För bara en vecka sedan var allt kaos här hemma, flyttlådor stod travade överallt. I dag är det framkomligt o faktiskt, julgranen ska in den med.

Helt otroligt. Från flyttkaos till Julefrid på en vecka.. Nåja, klara är vi ju nu inte på långa vägar men man ser ljuset i tunneln i alla fall :D Apropå julgran, tid för att hugga en i skogen fanns inte i år, det fick bli skickebud till stan o handla en, dottern ringde upp mig o undrade; "vill du ha en fin för 500 kr eller en halvful för 300?" Tog den senare, tänkte att jag får väl ställa fula sidan inåt väggen. Resultatet blev nu inte ens det för även de halvfula var slut. SÅ det fick bli en helful för 150 spänn, x-mannen sa att den va så j-a ful att försäljaren ville skicka med en sprayflaska på köpet.. hehe Nu råkar jag minnas att x-mannens krav på Julgran inte är detsamma som mina, han kunde irra runt i timmar i skogen på jakt efter granen med STORT G. Så trygg i förvissningen över detta tror jag att min helfula gran klarar sig med ett x-tra kilo glitter eller så.. ;) Om inte, så får vi väl ta till sprayflaskan. Jul blir det ändå!

Slut på orken :(

Ha! Lyckades få till julbrödet o knäcken i går, sen stenslocknade jag på soffan o sov mej genom resten av dagen, kvällen o natten. Tror att det här har tagit hårdare än jag trodde det skulle göra. Känns skumt det här.. Brukar inte gå i däck men nu har det nog blivit lite väl mycket på kort tid. Kan inte heller slå av på tempot, återstår bara en ledig helg till innan det blir nyår o då ska allt vara klart på gamla stället. Hur nu fasen det ska gå till.. Har definitivt slagit bort julen ur skallen, kommer inte i närheten av det som skulle till innan, bara att ge upp. Blir fler jular om jag har tur. Skulle däremot behöva ta ledigt en vecka nu på raken eftersom dagarna inte räcker till både jobb, jul, jobbande o flytt. Är så trött...

Jul?

Ännu en dag på snorhala vägar. Flyttar saker hit, ställer iordning på nästa ställe. Forcerar snövallar med släpkärra, kliver över lådor. Varit på väldigt snabbt 1-års kalas hos lillstrumpa, snorhal väg hem, vallar igen. Packar upp, ställer iordning eller snarare, ställer undan så man slipper bryta benen i hallen. O så kom vi på att snart är det visst jul med. Kanske man skulle baka julbrödet snart? O så kollar jag över ouppackade lådor, hmmm... eller så blir det jul ändå, utan brödbak. Fast.. nej. måste få lite julkänsla, känna att det faktiskt snart är julafton. Men ska ju jobba föresten. O mera snö ska komma lagom tills dess. Hmm... ska aldrig mer flytta mitt i vintern, det är då säkert!