Glädje o inbillade fasor- med att blogga.



Föränderlig kvinna- under progress

Under de senaste åren har jag bloggat om det mesta som för stunden har dykt upp, haft ett antal bloggar som allt efter humör har skiftat från dur till moll o sen tillbaka samma väg. Tänkte dela med mig av erfarenheterna på vägen, vännerna som kommenterat snällt inlägg efter inlägg, vännerna som plötsligt bara fanns där av diverse anledningar, kanske berört en liten nerv då o då, andra gånger gått upp i tomma intet för att senare komma tillbaka.

En påsk för några år sedan damp detta lilla kort ner i min inkorg:



Hoppas att du fortsatt blogga!

Detta lilla kort uppmuntrade mig att fortsätta mitt bloggande. Jag hade ingen aning om att Lilla jag faktiskt kunde påverka någon annan att göra detsamma. Jättekul!

Eller när jag fick ett antal läsare att försöka starta om sina datorer med följande bild:

Det var riktigt kul! Hihi..

När jag ville varna för nåt i mitt inlägg brukade jag använda denna lilla figur i början av inlägget vilket resulterade i att det lästes av desto fler;

Olika symboler som visade på vilket humör jag var gjorde läsaren beredd på vad som komma skulle, användbart minsta sagt. Om jag började ett inlägg med följande lilla gubbe

så visste alla o envar att jag var ny vaken..

o förmodligen satt med morgontidningen o kanske snappade något däri som var värt att kommentera i bloggen

.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att var o en har en långt större förmåga inbyggd att kunna påverka andra människor mer än vad vi själva förstår. Att dag efter dag skriva ner både ont o gott som händer oss. Att någonstans lasta av oss tankar o idéer som alla o envar har inom sig, inte vara rädd för reaktioner- för det blir det alltid.

Tänkte visa ett utdrag ur en blogg jag hade för ett par år sedan o hur rädsla för det inbillade kan spela in:

Tonåringar.. 2008-08-12 18:31:38
Ibland blir man lite konfunderad över hur en tonårings hjärna funkar.. Har i flera dagar under hennes lov varit aktuellt för min 16-åring att åka i väg till pojkvännen ett par dar vilket är okej så länge hon hör av sig regelbundet då o då. Härom sist så var hon spårlöst borta o tänkte att det var väl själve f-n, att inte säga till innan hon drar i väg åtminstone?

Timmarna gick o jag förstod ju att hon stuckit i väg till killen men när det sen började bli sent o hon inte hade hört av sig o inte heller svarade i sin mobil, då började jag bli lite orolig. O förbannade alla pojkvänner i världen en stund med.. Inte lätt att vara 16, minns ju själv hur det var o vad jag utsatte min stackars mamma för många gånger. O alla förmaningar om att "vara försiktig" o "använd kondom" o "BLI INTE MED BARN" ekade lite illa i min skalle. Nu litar jag rätt skapligt bra på henne, hon har huvudet med sig de flesta gånger men vis av min egen tonårsperiod så kraxade en o annan korp i bakskallen.

Nästan redo för att åka hem till pojkvännen o rycka henne ur hans famn, smäller det till i ytterdörren o där står hon då med ett saligt leende på läpparna.. Ser såå nöjd ut att all min oro rinner av i ett huj o ersätts med ett irriterat "Har du varit hos X"? "O varför sa du inget INNAN du stack i väg"?

"Men lilla mamsen, jag har inte varit i stan, jag har varit hos X o hälsat på gissa vad jag gjorde.."?

Hon skrattade o det var då jag kände att det luktade om henne.. Häst..?

Aha... ojdå. Hela världen kretsar visst inte om killar. Finns utrymme ännu för annat med.. :-) phu..