Dags att väcka de små liven :)

Har tagit fram mina pelargoner, stått på extra lång vinterförvaring i år, tack vare flytten. Det jag nu ska försöka ruska liv i igen ser rätt ynkligt ut, några torra stronkar o ett o annat ljus törstande skott som trotsat torkan. Fattar inte, varenda vår ser de ut som de är stendöda o mitt i allt finns det ändå liv?! Med tanke på att de härdar ut en torka som varat 5 månader utan en enda droppe vatten ändå orkar börja om på nytt? Hmm.. kanske borde ta lärdom där att trots vintermörka o osedvanligt bister kyla finns det hopp!

Nåväl, nu står det ett gäng pinnar med ett o annat blad i mikroformat o tacksamt tar emot min ömma omsorg -( läs hårdhänta behandling), får en ny kruka o senare lite färskare jord samt en skvätt vatten o vad händer? Man hör hur vattnet först strilar rakt igenom krukan o sen.. tar det stopp. Man vet att rötterna letar upp minsta droppe o som tack, får man så småningom en vacker blomma i toppen :) Heja på blommorna- Nu går det mot vår!

Eländigt..

Trots att solen skiner ute känns det tungt, läser dagens tidningar o bara elände efter elände presenteras. Är det så här vi har det alltid? VAR är de goda nyheterna? Eller är det så illa att det faktiskt inte händer nånting bra..någonstans? Skyller allt på media i dag, mitt glada morgonhumör försvann snabbt efter bara ett par sidors bläddrande i tidningen, han som inte får sjukpeng av försäkringskassan trots att han behandlas för cancer, mamman som inte får bidrag för att vårda sin dödssjuka lilla dotter, de som står utanför allt, utan social skyddsnät. Var det så här vi ville ha det? Det får mig att börja fundera över hur väl vi vill våra närmaste, de som kämpar i motvind utan att ha någon som helst talan. Påminner inte mycket om den s.k. demokrati vi lever i. Samtidigt förväntas dessa redan liggande människor till överklagande hos diverse instanser, hur ska de orka det när all kvarvarande energi går till att bara överleva stunden?

Har det blivit en sann paroll i vårt land att var o en får klara sig bäst den vill? Jag är inte fostrad sån, jag fick tidigt lära mig att hjälpa den som behöver hjälp o det efter bästa förmåga. Jag kan inte uträtta storverk ensam men vara behjälplig med det jag kan.

Det riktigt otäcka kommer nu, vi har regriderat. De alla som inte kan göra sin röst hörd lyssnas inte på alls. I stället tas beslut över våra huvuden där andra ser vårt bästa? När blev vi en flock med marionetter som samtliga ska dansa efter samma mönster? Vem har bestämt att så här ska det vara? Ja, kan tyckas cyniskt men gå ut på en arbetsplats o lyssna in vad som egentligen sägs där, lyssna till de tysta grupperna som för uttryckte sin önskan, satte ner foten när de fått nog. Hur många röster kan du höra..?