Små barn, små bekymmer, stora barn stora bekymmer..

Foto: Evelina Steen

Undrar om man nångång slutar att oroa sig över sina ätteläggar? När barnen var små var det vardagliga o högst ovärldsliga bekymmer så som syskongnabb, avundsjuka, låna-kläder-av-syrran-med medföljande-vrål osv, nu när samtliga är vuxna o faktiskt gillar varann o till och med kan ge varandra komplimanger då har verkligheten hunnit ikapp samtliga.

 Ett par av dem har barn, samma väntar dessutom nya småttingar, tre har utbildningar som pågår, en ska ta studenten, en har blivit av med extraknäcket o blir allt fattigare o lever enligt egen utsago på fil & flingor, en har kämpat sig igenom nära 20 år i skolan med en fin examen o nu inser hon att om tillvaron ska bli bättre frampå behöver hon ett annat jobb än det hon utbildat sig till.

En pendlar mellan hopp o förtvivlan då maken snart kan bli av med jobbet o högsta önskan är att kunna ge den allt mer växande familjen större bostad, samtidigt som hon ska påbörja en praktik o ingen kan passa hunden. En är lite gladare då hon ska till huvudstaden på intervju inför nya studier o alla är i ständigt behov av att få tillvaron att gå runt.Helst utan att behöva leva på fil o flingor. Efter alla år förtjänar de bättte!

Så vad gör mamma? Jo hon oroar sig för allas väl o ve o vrider o vänder o försöker hitta nån lösning för att själv överleva. Det gör ont i mammahjärtat när alla kämpar i motvind för jag vet vad det vill säga. Att våga säga att "det blir bättre" är lönlöst för som tiderna är nu, är det svårt att se framåt.