Ljuset i tunneln?

Har sett ljuset i tunneln i dag, hittar plötsligt saker som varit spårlöst försvunna ett bra tag. T.ex. mitt våffeljärn.. bl.a. Snart är lådorna tömda o allt har hittat hem, igen. Funderade ett slag på hur många gånger jag flyttat i mitt liv. Blev ett antal. Vet iallafall att jag första gången bara var 14 år och mer eller mindre rymde hemifrån. Var sååå trött på min mammas tjat, gör det, gör det.. Nån som känner igen sig? Kan ärligt säga att jag aldrig ångrat mig men skulle då aldrig ha tillåtit mina egna döttrar att göra detsamma. Har många gånger undrat över HUR besvärlig jag egentligen måste ha varit? HUR påstridig kan en 14-åring vara? MYCKET! Min stackars mamma kan inte ha haft en suck i världen mot mig.

Apropå mammor. Det är ett konstigt fenomen att konstatera, när man var ung var mamma nån som alltid fanns, nån o irritera sig över, nån som ibland var bra att ha. Sen blev jag själv mamma till fyra tjejer o med dem kom ångesten över att inte räcka till för alla och envar. Tankar som vad skulle hända om jag inte fanns? Tror att alla mammor haft eller får dem nångång. Funderade över min egen mamma och hur hon tänkte. Om hon trodde att jag skulle fixa tillvaron själv även utan henne (vilket jag nu inte alltid gjorde) att inga bekymmer skulle ställa till det för mig om hon inte fanns. Under några år tyckte jag till och med att hon var direkt pinsam. Hon kom med goda råd vilka jag förkastade då jag tyckte att henns sätt att se på saker var för enkla och gammelmodiga. Under en tid var jag dessutom rädd att hon skulle påverka mina flickor negativt då hon svor värre än en borstbindare. Jag till och med sa till henne att hon inte fick hälsa på oss om hon inte slutade med det. Hon tog faktiskt till sig det, språket förändrades o mildrades en aning under en period. Sen fick hon sin första stroke o därmed tappade hon förmågan till att tänka innan hon sa något. Allt kom bara rätt ut, minnet blev sämre o en tid höll hon på att driva mig till vansinne när hon kunde ringa fyra gånger om dagen o fråga om vädret..

Faktum är att jag i dag vet, en tillvaro utan en mamma är att hänga tämligen lite löst i tillvaron. Förvisso måste man lära sig mycket för att kunna stå på egna ben men just vetskapen om att det i bakgrunden finns någon som kan hjälpa en att hålla balansen när det gungar, det är ovärderligt att ha, fast det vet man inte alltid medans tid är. Man lever i förvissningen när man är liten att ens föräldrar alltid ska finnas där för en men så är ju nu inte livet funtat. Man lever o dör. Enkelt uttryckt. Och det är när den siste föräldern försvunnit lite som att återuppleva den där första flytten, man hänger lite i luften utan skyddsnät fastän man vill klara sig själv. Nu är det sex månader sen hon plötsligt dog och inget blev sig likt efter det. Från att ha varit ifrån varandra i många år är jag helt plötsligt 14 igen o önskar att jag bott kvar hemma, kanske hade jag fått en annan förståelse och en helt annan inriktning i livet. Vem vet. I dag har jag iallafall hittat mitt våffeljärn, början på slutet i tunneln.