På span efter bra äldreboenden..

Har under föregående vecka varit i Stockholm, har tittat på olika former av äldreboenden. Jag har sett allt i från "ålderdomshem" till riktigt stora nybyggda komplex som enligt mitt synsätt saknade just den atmosfär som ofta sitter i gamla byggnader. Förvisso med stora glasbalustrader där de som vill kunde sitta och titta ner på diverse aktiviteter som försegick en våning ner men.. nej.

Huvuduppgiften med uppdraget att titta runt på olika äldreboenden är att vi själva i vår kommun ska bygga ett nytt Äldrecentrum, vi ville få idéer och lite nya influenser, ta vara på de bra sakerna, förkasta de dåliga.
Från att ha sett alltifrån ålderdomshem (försvann inte det uttrycket för flera år sedan?) och sjukhem (detsamma gäller väl även där?) till helt underbara genomtänkta lösningar för just den ålderskategorin vi ska bygga- De äldre. Inne i centrala Stockholm Östermalm närmare bestämt finns enligt mig det mest anpassade, genomtänkta och hjärtevärmande ställe som byggts. Här finns en underbar dam som ägnat stora delar av sitt liv till att få detta ställe att formligen glöda av värme. Vi möttes av en rätt ordinär utsida som då vi steg in i foajén omgående förvandlades till något helt annat. En glasvägg som löpte genom hela innersidan av byggnaden, där franska balkonger löpte runt en trädgård placerad i mitten. En sju våningar hög genomtänkt produktion.

På bottenplan finns studentlägenheter, främst avsedda för de som pluggar inom vård o omsorg, plan ett med affärer där frissa och fotvård finns, fler lediga lokaler finns för de lockar till sig de som de äldre främst vill/behöver ha tillgång till- nära. Våning två och tre är demensboende, högre upp finns seniorboende, trygghetsboende, you name it! Trädgården dit alla har tillgång är anpassad för alla, är tillgänglig för alla oavsett funktionshinder. Kan säga att vår medresande arkitekt hade fullt upp med att plåta och samla inspiration!

Ett häftigt gäng seniorer hade på ett annat ställe gått samman och på egen hand bildat ett kooperativ och sedan byggt ett stort antal seniorbostäder, en massa miljoner men väldigt trivsamt enligt de boende. Ja varför inte? Men frågan är väl om det är det vi behöver just nu här hemma när gamla Åsevi mest påminner om gamla tiders ålderdomhem. Hur som helst, idéer finns i massor bara en massa beslutsångest. Riva? Bygga nytt? Renovera? Framtiden får utvisa men vi är nog rätt överens efter besöket i Stockholm att bra boenden finns och en del dåliga med, trots att det var nybyggt. Föresten, kan säga att alla gamla ålderdomshem, sjukhem och äldreboenden nu ska skrotas för alltid- nu heter det Vård och Omsorgsboende.

Fortsättning på gårdagens inlägg- En stilla refl...

http://www.veteranen.se/tyck/med-aldelreformen-rann-pengarna-ur-varden/

Boa Hellberg skriver: 11/01/2012 kl. 11:20

 

TACK för din upprörande och inkännande beskrivning av hur förhållandena ändrats i takt med att resurser och ledningsfunktioner har utarmats.
Vad ska vi göra. vi som har detta framför oss?
Det talas om att skrota landstingen som kostar en förfärlig massa pengar men som bara ställer till det värre, år efter år.
Just nu grälar ledamöterna i mitt landsting för att somliga av dom vill besöka verkligheten i vården – medan andra anser att såna besök bör förbjudas!


Mona S skriver

1. 11/01/2012 kl. 05:12

   Ja du Boa, vad säger man om det? Som jag tidigare sa så gäller det först och främst att våga se verkligheten som den är och sedan agera. Det som inte är bra i dag kan bara bli bättre om vi tror på det och ser möjligheterna istället för problemen. Förhoppningsvis tar kommunerna sitt förtroende på allvar, att erbjuda bra boende och ett bra omhändertagande. Om de inte gör det kommer det att synas och höras allt mer i media för nästa generation som kommer är en stor och väldigt stark grupp som inte kommer att tolerera vad som helst. Och dessutom har de oftast en stark anhöriggrupp bakom sig som tolererar ännu mindre.
   Så vad kan man då göra som individ som ännu inte är riktigt framme vid grindstolpen? Så länge man själv har möjlighet vill man klara sig själv, vår överlevnadsinstinkt ( och stolthet) har lärt oss att inte be om hjälp. Det har inte förändrats genom generationerna, våra grundläggande behov kvarstår även som mycket mycket gamla. Medans vi fortfarande kan prata för oss själva så ska vi göra det, berätta och förmedla hur just Du vill att din framtid ska se ut, sprida den viljan till alla omkring dig, skriva ner det om det behövs, låta andra omkring dig få veta var du står. Du kommer snart att upptäcka att vi har rätt lika värderingar nu som sen, skillnaden är bara att se till att sörja för att andra förstår det i dag. För SEN kan vara för sent.
   Jag tror att de som du pratar om som vill förbjuda besök samtidigt är rädda för att se hur det faktiskt ser ut utifrån de äldres perspektiv idag men samtidigt missar de då möjligheterna att upptäcka något som kan åtgärdas. Men då dyker nästa problem upp, i landstingsvärlden (och i andra med) innebär åtgärd att det kommer att kosta pengar. Mycket pengar. Den andra gruppen som gärna vill se vad som händer ute i verksamheterna har antingen en verklighetsbaserad utgångspunkt ELLER så har de enbart lyssnat på all dålig kritik som det senaste underminerat de bra äldreboenden som faktiskt finns.

Livet i Stacken: En stilla reflektion efter 20 år i vården..

Livet i Stacken: En stilla reflektion efter 20 år i vården..: En gång i tiden var jag idealist , jag utbildade mig som 29-årig 3-barnsmamma till ett av de viktigaste arbeten som finns i vårt land, und...

En stilla reflektion efter 20 år i vården..

En gång i tiden var jag idealist, jag utbildade mig som 29-årig 3-barnsmamma till ett av de viktigaste arbeten som finns i vårt land, undersköterska. Jag fick timanställning på ett sjukhem, ja det hette faktiskt så då, det fanns en låst avdelning där de uthospitaliserade stackarna från Lillhagens, Trestad (resta kallat i vardagslag) och Falbygden fick bo. De patienter (ja de kallades fortfarande för patienter på den tiden) som jag träffade, var de som hade haft den värsta tänkbara uppväxten, sämsta behandlingen som en människa kunde få på instutition, de var de ”hopplösa fallen”. Och där fann jag den underbaraste personalen av dem alla. De sörjde för dessa människor dygnets alla timmar, de fanns vid deras sida när fruktansvärda minnen bubblade upp nattetid till ytan, de fanns där för dem. I 10 år skramlade jag runt på de olika avdelningarna, lärde känna alla, både patienter och personal. Visst såg man även då personal som inte hörde hemma bland människor överhuvudtaget, metoderna de använde var gammaldags och hörde hemma på 20-talets mentalsjukhus. Men, majoriteten av dem, var underbara och humana i sin människosyn.

Begreppet människosyn var aktuellt på 90-talet, vi skulle se utifrån ett holistiskt helhetstänk, att inte dela på kropp och själ. Alla som jobbar med människor VET att de hör ihop. Alla som någon gång suttit på vak har upplevt det, sista stunden innan någon gått bort, personal sörjer för att den döende ska ha det så bra den sista tiden som det bara går. Man avlastar en rygg som legat länge på samma ställe i sängen, man plåstrar om den tunna sköra uttorkade huden i bak, man kammar håret och fuktar läppar. Anhöriga kommer och går, man tröstar, pratar, känner. Och däremellan tar man hand om de andra på avdelningen. För mer folk är det oftast inte trots att jobbet innebär att folk faktiskt dör till slut. De viktigaste som vi nånsin haft, försvinner en dag.

När Ädelreformen gjorde entré i början på 90-talet och kommunerna fick överta ansvaret för äldreomsorgen, skulle ALLA involveras i något som kallades för engagemang i den egna arbetsplatsen. Ledningen höll utbildning för all personal hur man nu skulle komma med egna förslag till effektivisering på golvet. En del gick på det och gick med liv och lust in för detta medans skeptiker kallade det för dess rätta namn, sparbeting. Vi skulle med andra ord spara in på allt vi kunde. Ädel kom och gick, pengarna formligen rann ur vården. Sen skulle de gamla sparas in på med, platserna drogs ner för enligt uträkningarna någon gjort så skulle inte antalet äldre öka de närmaste 20 åren eller så. Åtminstone så skulle de inte behöva bo på sjukhem, för då var man ju sjuk. Så begreppet sjukhem döptes om till Äldreboende och helt plötsligt blev de gamla friskare för antalet undersköterskor drogs hastigt ner under ett par år. Att de sedan blev kvar hemma med utökad hjälp från hemtjänst och hemvård är en annan sak för det sas från ledningshåll att de gamla faktiskt VILL bo kvar hemma så länge de bara kan. Att Olle som bor nästan två mil in i skogen larmade var 5:e minut för att han låg på golvet eftersom han var dement och glömt varför han skulle upp o gå när han inte längre kunde stå på sina ben, ja det var väl en annan sak. Han hade ju själv fått frågan från en biståndsbedömare om han ville bo kvar hemma och han hade faktiskt svarat ja. Frågan var vad hade han egentligen svarat ja på? Det hade han glömt efter en minut. Resultatet blev att patienterna blivit boende, hyresgäster och brukare sedan det döpts om till Äldreboende. Ute på bygden var de brukare allihop, oavsett vad de brukade bruka.

Några år senare fick undertecknad för sig att utbilda sig till Sjuksköterska, ett för mig viktigt och ansvarsfyllt arbete. Jag visste att allt jag skulle komma att göra skulle granskas, allt som kunde gå fel skulle jag på ett eller annat sätt ställas till svars för. Åtminstone sa lärarna det på högskolan. När jag kom tillbaka efter avslutade studier till min gamla arbetsplats, med viss fasa ska erkännas, hände något konstigt. Plötsligt var jag någon som alla räknade med (förutom nån enstaka som räknade ut mig direkt).De första åren var rätt bra, systerkåren hade varit relativt intakt under många år och dessutom kände jag de flesta sedan tidigare. Vi hade enligt mig en helt underbar chef som styrde upp med järnhand, hade stenkoll på allt som hände. När det blev dags för ledningsbyte blev hon erbjuden en annan tjänst de sista åren fram till pension, efter henne sattes det till FEM nya personalchefer som skulle ta hand om allt det den förra chefen ensam klarat av.

Så småningom blev det ledningsbyte igen..och igen. Och nu fick jag som sjuksköterska kalla de boende för patienter igen medan undersköterskorna fortfarande skulle säga gäster..brukare..etc. Så var vi då tillbaka till det här med människosyn igen då. En ska ta hand om kroppen och en annan kategori ska ta hand om själen. Med  ledningsbytet kom nya restriktioner,  våra ögon, våra förlängda armar ute på avdelningarna, undersköterskorna, skulle styras av en enhetschef där vi som sjuksköterskor utestängdes. Om vi ville prata med undersköterskorna då skulle det anmälas i förtid och tas upp på deras arbetsplatsmöte (APT). Vårt väl så inarbetade samarbete skulle upphöra helt. Jag som sjuksköterska skulle nu bara göra punktinsatser ute på avdelningen och resten av tiden sitta osynlig vid telefonen och vara konsult. Jaha.

Sedan brakade det loss, klagomål började  strömma in, kritik där de kritiserande inte visste vart kritiken skulle riktas hamnade på fel ställe. Personal började att må dåligt, väl inarbetade rutiner och arbetsgrupper splittrades upp då de behövde lära sig nytt tänk enligt ledningen. Missnöjet slog rot. Minsta källa till irritation blev som en jätteexplosion där enhetschefen stod frågande.

Ett par år senare blev det dags för ledningbyte igen och då, ja då skulle vi börja arbeta på ett NYTT sätt, vi skulle utöka SAMARBETET med undersköterskorna. Jaha, det var ju nytt.

Att jobba inom vården i dag är ett märkligt arbete. Man går dit och jobbar enligt schema, året runt oavsett dag. Julfirande och julisemester är för andra. Om vi arbetat för enbart pengar då hade vi valt ett annat arbete var och en av oss. Vi får stötta varandra när ingen annan kan eller vill. När allmänheten klagar över att de gamla ligger i sina våta blöjor eller svälter ihjäl i sina sängar, välkomna att besöka oss i vardagen. Se skratten, glädjen, tacksamheten vi varje dag möter av de gamla, se gråten, ilskan, frustrationen över att behöva be om hjälp. Se handen som håller din mammas hand när du inte kan, se nyrullat hår och känn doften av nyrakad haka med after shave. Se och hör en gammal man fnittra när han får en ”rakpuss” på kinden av en undersköterska. Våga se en döende människas sista kamp, rätten att få dö en värdig död! Få välja det enda man själv har makten att välja som gammal och ÄVEN som dement, rätten att vägra det man kan vägra- för DET får man bestämma själv.

Billiga resor på nätet!

Har lagt in en ny länk på min sida som säljer billiga resor, speciellt långresor till när o fjärran, priset till expempel Mallorca en månad i september, ligger på samma pris som charter för en person 1 vecka.. Väl värt o sitta o kolla igenom om du är ressugen! När du kommer in på min sida, länken är uppe till höger!