Babyconverse!

Sitter ju o väntar in två små nya kottar ska anlända, vet inte vem som är mest otålig, jag eller de blivande mammorna? Under tiden jag väntar virkar jag på, nu babyconverse. Lite petigt men så himla kul!

Inget som väntans tider?

Har konstaterat att livet ibland enbart går ut på att vänta..eller kanske vänta ut eller in. Vi väntar på det ena eller det andra, de flesta av oss. Just nu för egen del så väntar vi på tillökning, mina barnbarn som är tre i dag ska inom kort bli fem. Jag vet vad den ena ska bli för en liten sort, den andra får vi vänta o se vad det blir. Spännande är det iallafall! Lika kul varje gång o varenda unge är välkommen när de nu anländer.

Inom kort hoppas jag apropå väntan att min goe vän från storstan kommer förbi o hälsar på, det var såå länge sen vi sågs så förrådet att dela med sig av, av allt som hänt sen sist är outsinligt. På jobbet är det också en väntan, väntan på att omflyttningen av avdelningar ska få ett slut, att jag återigen kan hitta "mina" saker på kontoret. Väntan på lugnet efter stormen kanske.

Väntan, avvaktan..längtan? Kanske. Kan man leva utan det? Finns en vardag då man ärligt kan säga, i dag längtar jag inte efter något. I dag behöver jag inte vänta in nån annans beslut. I morgon längtar jag inte efter något mer då jag har allt jag kan önska. Kommer man någonsin dit? Nää.. Skulle inte tro det, möjligtvis den dan man ligger med näsan i vädret. Det som är det jobbigaste med allt ovanstående är att man är utlämnad till omständigheter som ingen rår över, ibland. Får nån gång händer det ju att andra stoppar upp så att säga...
Hmmm...

Allmänt jämmer..

Trött, trött trött... På att välja. Bliv vid din läst sa skomakaren en gång. Kanske hade han rätt den gången men frågan är om alternativen då var lika få som nu? Kanske skulle man strunta i alltihop o foga sig till massan, flyta med i strömmen.. som en död fisk.

Undrar hur det kunde bli så här. Vem tillät det? O jag undrar. Var fan är civilkuraget nånstans?? Varför flyter människor med i stimmet, varför protesterar ingen? Utom jag? Är jag en utstickare när jag säger stopp o belägg för det som är så uppenbart fel? Falskspel? Att jag blir arg när människorna omkring mig låtsas som det regnar när allt ligger synligt mitt framför dem? Gynnas dessa på nåt speciellt sätt? Får de bättre liv, är de mer nöjda med sin insats? Får de mer ärlig uppskattning av de som befinner sig högre upp i näringskedjan?

Det bygger på rädsla. Och på primalprincipen- ser inget, hör inget, säger inget. Mitt i allt undrar jag, hur kan man leva med vissheten o blunda för en verklighet som går stick i stäv med mänskliga rättigheter, ett humant bemötande i vardagen, ett värdigt mottagande av dina åsikter- hur kassa de än må vara- vänlighet, omtanke om dina medmänniskor. Varför är det så svårt att VÅGA se verkligheten??