Små barn, små bekymmer, stora barn stora bekymmer..

Foto: Evelina Steen

Undrar om man nångång slutar att oroa sig över sina ätteläggar? När barnen var små var det vardagliga o högst ovärldsliga bekymmer så som syskongnabb, avundsjuka, låna-kläder-av-syrran-med medföljande-vrål osv, nu när samtliga är vuxna o faktiskt gillar varann o till och med kan ge varandra komplimanger då har verkligheten hunnit ikapp samtliga.

 Ett par av dem har barn, samma väntar dessutom nya småttingar, tre har utbildningar som pågår, en ska ta studenten, en har blivit av med extraknäcket o blir allt fattigare o lever enligt egen utsago på fil & flingor, en har kämpat sig igenom nära 20 år i skolan med en fin examen o nu inser hon att om tillvaron ska bli bättre frampå behöver hon ett annat jobb än det hon utbildat sig till.

En pendlar mellan hopp o förtvivlan då maken snart kan bli av med jobbet o högsta önskan är att kunna ge den allt mer växande familjen större bostad, samtidigt som hon ska påbörja en praktik o ingen kan passa hunden. En är lite gladare då hon ska till huvudstaden på intervju inför nya studier o alla är i ständigt behov av att få tillvaron att gå runt.Helst utan att behöva leva på fil o flingor. Efter alla år förtjänar de bättte!

Så vad gör mamma? Jo hon oroar sig för allas väl o ve o vrider o vänder o försöker hitta nån lösning för att själv överleva. Det gör ont i mammahjärtat när alla kämpar i motvind för jag vet vad det vill säga. Att våga säga att "det blir bättre" är lönlöst för som tiderna är nu, är det svårt att se framåt.

Mera trädgårdspyssel :)

Glad Påsk på er!

Nu flyger dagarna fram, i dagarna det är påsk o  snart är vi inne i maj! Två hela veckor försvann då vi var sjuka här o sedan ytterligare ett par för att komma tillbaka någorlunda. Men segt var det. Vi har iallafall kommit igång så sakteliga igen, trädgårds röj är det mest prioriterade just nu. Har fått undan en hel del sly o fått till ett större o framför allt, mer strukturerat land för alla bärbuskar. Konstaterar att om nån vill ha vinbär frampå så är det bara o komma förbi :)

Har hittat några långa ståtliga rariteter från mormors tid, fann i humlesnåren en del gamla mormorshallon, inte att förakta! De ska få ny boplats så småning om då växthuset kommit på plats, ska få ståta intill ett högt plank som blir en extra bonus då en voljär fått gå till historien efter mycket slit o släp.. Fasen vad det satt, han hade gjort ett ytterst utbrytarsäkert tillhåll för sina fåglar han som byggde det..

Altanen är snart ett minne blott o en ny ska få pryda sydväst gaveln så småningom, nu i modernare version. Bollar en del idéer mannen o jag, vi vrider o vänder på bygget i tankarna, får se vilken vision som hamnar på ritningen till slut :)

Nej, nu ska jag itu med nåt som bär mig emot egentligen, lupiner är vackert men de kan inte stå mitt i gången så nu ska jag ut o speja, får se vart de ska få växa i fred...

Snart på banan igen?

Ja vad säger man? Sista två veckorna har bara varit sjukt, sjukt o åter sjukt. Både vi här o andra runt omkring. Fick in magsjuka på jobbet o det drog som en löpeld genom huset, både gamla o personal fick dra sig igenom den. Trodde så när att jag klarat mej men nähädå, förra lördagen blev det min tur o eländet följdes av mera sjukt med feber o onda halsar. I går kväll blev det mannens tur här, stöp som en trasa över holken o där blev han kvar ett bra slag. Natten som gått har varit aningens lång, mannens feber ställde till nattsömnen för oss båda o i dag är bara jag uppe.

Det är så typiskt, lagom till våren gör entré med allt vad det innebär av trädgårdsjobb o annat utomhus, så kullkastas allt tack vare en liten jäkla bacill. Nåväl, vi hann lite i går ändå innan Kenny stupade omkull med feber, vi hann att riva en av voljärerna o slita bort ett gammalt staket som skyddat trädgårdslandet iallafall. Några buskar hann bli av med gamla kvistar o fick krattat bort en del gammal halm ur landet med. Under hela täcket skymtar nu det vi i all hast fick stoppat ner innan vi flyttade hit, bärbuskar, perenner o köksväxter. O faktiskt, det verkar som om det mesta klarat sig! Nu ska trädgårdslandet bli större o utökas med nyare o friskare växter, allt ska hitta sin plats i den blivande trädgården. Det lär ta sin lilla tid...




Nästa projekt!
Bilden hämtad ur Trädgårdstoppen- Solhem.

 Härnäst ska en hel del grävas upp o eftersom det är så mycket så får det faktiskt bli ett jobb för en grävmaskin. Slita upp stubbar. gräva nya gångar, jämna till ytor m.m. är inget jobb för två reumatiker med varsin spade :) Grus ska beställas till hela gårdsplanen, vägen ska jämnas till.. undrar hur mycket man egentligen kommer att hinna i år? Hm.. Växthuset finns inplanerat o ritningen finns klar, nu måste vi få vara friska!


Insida av Solhem



Dags att väcka de små liven :)

Har tagit fram mina pelargoner, stått på extra lång vinterförvaring i år, tack vare flytten. Det jag nu ska försöka ruska liv i igen ser rätt ynkligt ut, några torra stronkar o ett o annat ljus törstande skott som trotsat torkan. Fattar inte, varenda vår ser de ut som de är stendöda o mitt i allt finns det ändå liv?! Med tanke på att de härdar ut en torka som varat 5 månader utan en enda droppe vatten ändå orkar börja om på nytt? Hmm.. kanske borde ta lärdom där att trots vintermörka o osedvanligt bister kyla finns det hopp!

Nåväl, nu står det ett gäng pinnar med ett o annat blad i mikroformat o tacksamt tar emot min ömma omsorg -( läs hårdhänta behandling), får en ny kruka o senare lite färskare jord samt en skvätt vatten o vad händer? Man hör hur vattnet först strilar rakt igenom krukan o sen.. tar det stopp. Man vet att rötterna letar upp minsta droppe o som tack, får man så småningom en vacker blomma i toppen :) Heja på blommorna- Nu går det mot vår!

Eländigt..

Trots att solen skiner ute känns det tungt, läser dagens tidningar o bara elände efter elände presenteras. Är det så här vi har det alltid? VAR är de goda nyheterna? Eller är det så illa att det faktiskt inte händer nånting bra..någonstans? Skyller allt på media i dag, mitt glada morgonhumör försvann snabbt efter bara ett par sidors bläddrande i tidningen, han som inte får sjukpeng av försäkringskassan trots att han behandlas för cancer, mamman som inte får bidrag för att vårda sin dödssjuka lilla dotter, de som står utanför allt, utan social skyddsnät. Var det så här vi ville ha det? Det får mig att börja fundera över hur väl vi vill våra närmaste, de som kämpar i motvind utan att ha någon som helst talan. Påminner inte mycket om den s.k. demokrati vi lever i. Samtidigt förväntas dessa redan liggande människor till överklagande hos diverse instanser, hur ska de orka det när all kvarvarande energi går till att bara överleva stunden?

Har det blivit en sann paroll i vårt land att var o en får klara sig bäst den vill? Jag är inte fostrad sån, jag fick tidigt lära mig att hjälpa den som behöver hjälp o det efter bästa förmåga. Jag kan inte uträtta storverk ensam men vara behjälplig med det jag kan.

Det riktigt otäcka kommer nu, vi har regriderat. De alla som inte kan göra sin röst hörd lyssnas inte på alls. I stället tas beslut över våra huvuden där andra ser vårt bästa? När blev vi en flock med marionetter som samtliga ska dansa efter samma mönster? Vem har bestämt att så här ska det vara? Ja, kan tyckas cyniskt men gå ut på en arbetsplats o lyssna in vad som egentligen sägs där, lyssna till de tysta grupperna som för uttryckte sin önskan, satte ner foten när de fått nog. Hur många röster kan du höra..?

Ett litet äpple

Så kan man också låta någon få veta vad man betyder.. Bra början på dagen! :))

Vad gör en man lycklig som ett barn på julafton?

Senaste nytt..

I väntan på varmare väder kliar det rejält i fingrarna, i alla fall för Kenny. Om han inte gör något-då e han förmodligen sjuk..

Kenny har hittat ett nytt projekt där ute på gården, ett gammalt o något vacklande bygge som förmodligen använts som..tja säg det. Kanske en drängbostad en gång i tiden? I alla fall så är det lilla huset i stort behov av ett lyft, det var nämligen på väg att säcka ihop på mitten. Det är stugan till höger på bilden jag pratar om.

Blivande snickarbod, planerna innefattar att även bygga in delen närmast boden o därmed försvinner en carport

Bara att börja gräva ur hela botten.

 När vi öppnade dörren in till boden första gången såg jag hur det glimmade till i Kennys ögon, det stod liksom Snickarbod skrivet över hela karln..

knacka bort gammal grund o massor med cement


Jag fattar inte var han får energin ifrån.. Ett jäkla hästjobb om ni frågar mej, men tittar man på Kenny så ser han bara ut som en unge på julafton!

Fattas en o annan balk, någon hade väl tyckt att den var i vägen kanske..Förklaringen till att huset höll på att ge upp, fattas balkar både nertill o upptill.

Dörren var säkert jättefin för länge sedan men nu skriker den efter lite omtanke!

Upp med nya balkar, man vill ju inte få hela taket över sig där inne

Den gamla trappan fick tas ner under tiden golv o isolering ska in

Blev lite full i skratt när jag såg vad Kenny släpat in, vad är snickarens näst bästa vän? Mmm, ett kylskåp :)

Det hela går framåt men vad mycket jobb! Innan han ens började fick han ta ner tegelväggar på insidan som vi inte vet varför de stod där de gjorde, mitt i ingenting utan stöd ifrån vare sig tak eller innerväggar. Mysko..

Nu väntar vi på lite varmare väder, o helst några tödagar då trädgården ska grovplaneras o inredas. O då kanske till o med jag vaknar till liv igen :)